Dödsbud...

Livet har sina krumbukter...

Igår pratade jag med pappa och han berättade att hans granne som är cancersjuk (och som jag känner väl) hade åkt in till sjukhuset igen, troligen för sista gången. :( Åh vad det kändes tungt att höra, men på något sätt så hoppas man ju att det ska gå vägen. Hoppet är ju det sista som överger människan. Ett slitet uttryck, men ack så sant!

Idag var jag med en av lärarna på praktikplatsen och lyssnade på hennes lektion som handlade om att våga tala om döden. Det var en bra lektion med mycket tankar och känslor som kom till ytan. När jag gick därifrån hade jag hela tiden en känsla av att något var fel, en gnagande oro i bröstet som jag inte kunde förstå vad det betydde. Så fort jag kom hem ringde pappa och sade att hans granne är död. Hon dog i natt. Hon hade cancer i hela magen. Fy så fruktansvärt. Vi träffade henne i somras och då var hon lika glad och go´som hon alltid varit, så som man minns henne från barndomen.

Så fruktansvärt orättvist det är!!! Varför ska alltid de snälla, goda människorna dö i förtid...?!

Och imorgon ska jag ha en lektion om en värdig död...............

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0