Vad hopplöst det är när man bor 45 mil från farsan och behöva hålla på och vårdplanera för honom. Har pratat med en distriktsköterska idag och hon berättade en massa saker som de har sett (som ändå går hem till honom dagligen) som varken jag eller min syster kände till. Han orkar ingenting och verkar inte ens orka ta sina mediciner som han ska. Nu ska sköterskan hjälpa till och dela dosett för honom och hemtjänsten ska hjälpa till och se till att han tar dem.  Då får man hoppas att han får i sig medicinerna som han ska åtminstone.

Dessutom är jag starkt kritisk till hur hans tillstånd har blivit skött (eller snarare misskött). Han var tydligen svullen om benen ända upp över knäna, och läkaren som han träffade igår skickade bara hem honom med lite mer mediciner istället för att skicka honom till sjukhuset så han får intravenös behandling! Vad är det för vård egentligen man bedriver där uppe? Byasmedsprincipen? Ättestupa?

Nu har vi börjat fundera på om han ens kan betala sin räkningar själv, så jag har ringt biståndshandläggaren för att få hjälp med hur man går till väga med det. Man måste väl ansöka om att bli sk god man för honom. Men hur? Har lämnat meddelande till henne att hon ska ringa upp mig, så vi får väl se.

Ja det är inte lätt att bli gammal i Sverige, och det är ännu svårare att vara anhörig.