Efter en dag på Skansen så känns det i fötterna vill jag lugnt påstå. Jag tror faktiskt att omgivningen känner av mina fötter också ...

Jag sitter på ett skenande expresståg som är på väg in i en betongvägg i rasande fart och jag vet inte hur jag ska stoppa det för att inte krascha. Jag är stressad som tusan, har hjärtklappning, hög puls, sover dåligt, mår dåligt, ingen kraft, ingen initiativförmåga, bryr mig inte om något, är likgiltig, gråter utan anledning ... Kort sagt; jag är på väg att rasa. Livet rusar på i 180 och jag kan inte hitta bromsen! Väggen kommer närmare och närmare och paniken börjar infinna sig. Till slut känner jag att det är för mycket även för mig. Jag är i vanliga fall en stark person som har klarat många kriser i mitt liv som skulle ha fått många andra att bli knäckta. Men även jag har en gräns, och nu är den gränsen nådd. Nu har det blivit för mycket för mig, jag orkar inte mer.

Jag beklagade mig lite på facebook igår, och mina underbara, fantastiska vänner kom med de mest fantastiska råd och stöttningar till mig. Bara det gjorde mig starkare. Några råd tog jag till mig direkt, och det var att rensa i min almanacka och fundera ut vad som är viktigast för mig. Just nu håller jag på att knäckas av studierna och då blir familjen lidande förstås. Därför gör jag en omprioritering och sätter familjen framför studierna. Det borde vara ett självklart val, men "fru duktig" vill ju gärna att studierna ska gå så bra som möjligt och att jag ska få bra betyg. Dumt! Oerhört dumt. Bryr sig en framtida arbetsgivare om ifall jag hade betyg E eller betyg A på en kurs? Troligtvis inte. De ser väl bara till om jag har min rättmätiga examen, inte de enstaka betygen. Varför håller jag på att jaga bra betyg då? Duktighetssyndromet flåsar mig i nacken och Luther sitter på axeln och hummar om jag känner att jag ska bara försöka klara godkänt och inte mer, så jag känner att jag måste prestera mer än nödvändigt.

Nu är det slut med det. Nu har jag stökat om lite i mitt liv de närmsta dagarna, och ska göra lite nödvändiga förändringar för att över huvud taget orka med mitt liv och framför allt mig själv. Har hållit på och rensat ogräs hela dagen idag och det var jättebra terapi. Jag fick så bra tid över till att fundera och komma fram till vissa beslut och nu känns det mycket bättre. Även om jag har en bra bit kvar ...

Idag sken solen, både på himlen och i mitt inre.

Måste ju göra som alla andra och ta lite foton på mig själv "in action" med hjälp av den inbyggda webkameran. Här är mitt första testfoto. Ignorera det där trötta och slitna objektet i mitten av fotot och koncentrera er istället på hur fina gardiner jag har. ;)

Här är den utlovade teckningen som jag gjorde på dramaseminariet i onsdags, där vi skulle beskriva en händelse i barndomen som påverkat oss som individer.

Om jag ska försöka beskriva vad det är ni ser (för det kanske inte alltid är så lätt, jag är ingen Rembrandt direkt...) så är det från vår sommarstuga som vi hade som barn. Huset på bilden är dock inte själva huvudbyggnaden utan den lekstuga som jag och min syster hade. I gungan mellan björkarna satt jag och berättade sagor för mig själv. Jag kunde sitta i timmar och hitta på sagor. Där föddes mitt intresse för att bli författare och sagoberättare. :) På gungan mellan två björkar i en liten avkrok utanför Timrå...

Jajamensan. Idag håller jag på att återvända från dödsriket där jag befunnit mig de senaste dagarna. Det är inte kul att ha ett illamående som man inte kan komma ifrån mer än att sova, vilket var just vad jag gjorde en stor del av dagen igår. Idag har jag kunnat äta utan problem, och till och med druckit en kopp te! Kaffet låter jag vara en dag till, men det är ju en framgång med teet i alla fall. :)

Nu ska jag ta och återgå till mina böcker.

På återseende.

Vinterkräksjukan härjar ju för fullt nu, men jag blir aldrig sjuk tack och lov. Trots alla år på sjukhus med patienter som praktiskt taget kräks i ansiktet på en så blir jag inte mer sjuk än att jag får lite bubbel i magen. I år sägs vinterkräskjukan vara mer aggressiv än tidigare, så vi var ju beredda på att vi skulle väl inte klara oss längre. Jo jag skriver vi, eftersom maken också har samma "tur" som jag och aldrig blir drabbad. I måndags kom maken hem och mådde illa. I går när jag hämtade Isak från dagis så kände jag hur illamåendet kom som en våg över mig. Så nu sitter jag här och mår risigt. Mår jätteilla och har bubbelmage och rapar som bara den. Hoppas att ungarna klarar sig bara!!

Fy för vinterkräket! :(

Skrivbordet... Artiklar till förbannelse, ordbok, kaffemugg, vattenglas och ja... hrrrm... jag till och med äter framför datorn! Måste spara tid... ;) *host*

 

Ett av de fina smyckena jag gjorde igår