Dagens sjukvård är under all kritik!
Min far är ju (som jag skrivit tidigare) svårt sjuk i sin hjärtsvikt som är i slutstadiet. Han orkar knappt prata längre, han orkar inte äta, han har ramlat flera gånger och i helgen kunde han inte ens ta sig upp från golvet utan fick ringa på hemtjänsten att de skulle komma och hjälpa honom. Tack gode gud att han hade larm hemma! Idag sade han att han inte ens orkade gå själv till toa, så jag sade till honom att han fick trycka på larmet så de kommer och hjälper honom dit.
Igår fick han ju träffa en läkare eftersom han hade blivit så pass mycket sämre, men blev hemskickad med lite mer piller. Jag blev arg och försökte få tag i läkaren. Utan resultat förstås. Idag fick jag tag i en distriktsköterska som jag talade med ett bra tag. Sedan sökte jag läkaren igen. Utan resultat. Då ringde min svåger och blev förbannad på dem och då hände det saker minsann. Efter diverse strul och jag blev mer och mer förbannad så ringde herr doktorn äntligen till mig. Jag fick knappt en syl i vädret för han pratade hela tiden och lät mig knappt komma till tals. Jag blev mer och mer arg och till slut skällde jag bara på honom. Då började han lyssna. Men ansvaret låg inte hos honom. Nejdå, det bollade han vidare till sjukhuset i Östersund. Fick telefonnummer dit och försökte nå en kardiolog men det var döfött. Då ringde min svåger, och se han fick i alla fall prata med en sköterska på akuten. Så långt kom inte ens jag trots att jag bad om att få prata med någon. Här kan man börja diskutera könsdiskriminering, men det är inte det som är det relevanta här. Bara en intressant iakttagelse ...
Men hur som helst så bollades frågan tillbaka till läkaren på hälsocentralen igen, och då blev vi riktigt frustrerade. Till slut kom vi fram till att om ingen vill ta tag i att skicka honom till sjukhuset så får vi själva göra det. Sagt och gjort. Ambulans beställdes vid 16-tiden. Dock fick vi veta att det inte fanns någon ledig ambulans så det kunde dröja. Efter drygt 4 timmar kom så ambulansen och hämtade honom! I skrivande stund borde han vara framme på sjukan, så innan jag lägger mig ikväll så ska jag ringa dit och kolla vad de ska göra med honom.
Läkaren på hälsocentralen tyckte att det var onödigt att skicka honom till Östersund, "för vad kan de göra där, och dessutom kommer de bara att skicka hem honom eftersom det inte finns några vårdplatser"! Är det verkligen så illa att de skickar hem en 78-åring med terminal hjärtsvikt mitt i natten utan att ha gjort någonting, då kommer pressen att få veta det! Svågern har en kontakt på en tidning, och då minsann ska det bli åka av!
Är det här en sjukvård vi i Sverige ska vara stolta över? Att en svårt sjuk människa som inte själv orkar stå upp och kämpa för sig själv ska bara lämnas åt sitt öde? Vad är det för människosyn som råder då kan man undra. Kanske man ska fundera på att byta jobb då om man inte bryr sig om att en gammal man ligger hemma och inte orkar ta hand som sig själv.
Det sägs ju att man ska vara frisk för att orka vara sjuk, och det stämmer ta mig sjutton på pricken. Vad hade hänt om det hade varit en människa som inte hade haft anhöriga som ringt och bråkat på alla instanser som vi har gjort idag? Hade den personen bara fått ligga hemma och dö? Drunkna i sina egna kroppsvätskor? Kvävas till döds? Är det en värdig död? Jag vet att pappa är mycket svårt sjuk och han inte har långt kvar. Men för det behöver man inte spela rysk roulette med hans liv. Han ska kunna få den värdighet som han som människa kräver att få. Han har jobbat och betalat skatt i hela sitt långa liv utan att kräva något tillbaka, ska han inte då få ha rätten att få det lugnt och stillsamt på slutet?
Men det är kanske den vård vi ska ha idag. Behandla patienterna undermåligt så dör de fortare och därmed har man gjort en besparing åt samhället. Var ligger människovärdet i detta undrar jag?
(To be continued ...)
Hear hear!
Skrämmande läsning, men som så många andra redan konstaterat, att sjukhus inte är en plats för att vara sjuk på.
Min morfar hade långt gången cancer och honom skulle de skicka hem. Min mor gav sig inte, han skulle inte skickas hem. Han dog sedan inom en vecka.
Gamla människor är bara till besvär, hoppas det blir bättre när vi kommer dit, f-n tro´t!
/kent-arbetskamrat till Krille
Ja fy fan. Jag är ledsen för er pappas skull och för er också naturligtvis.Jag har läst både ditt och Lenas inlägg i debatten. TYVÄRR så ser det ut så här inom sjukvården. Vill ni få någon att reagera, be om ett recept på morfin och tala om att ni tänker hjälpa er pappa att somna in. DÅ lär det bli reaktion. När dom inte lyssnar på vad ni säger, tala deras språk helt enkelt.För jävligt, jag vet. Men efter att ha bråkat,gråtit och dunkat huvudet blodigt genom år av diskussioner med div instanser i "vård-sverige" så kan jag lova att hot är det enda som tar en vidare.
KRAM //Ninni
Kent: Tråkigt att höra om din morfar. :( Visst är det ett skrämmande scenario i vård moderna samhälle - att en så basal instans som vården inte fungerar! Hoppas man trillar av pinn med pukor och trumpeter den dag det blir dags, för jag vägrar bli någon som bara slussas runt och ingen tar tag i. Uscha säger jag bara.
Ninni: Ja det verkar ju så att det är aggressioner och hotelser som är lösningen för att få något att hända och bara det är ju trist nog. Varför ska det inte gå att med vanligt, hederligt folkvett få rätt vård för en sjuk människa? Jag häpnar.
Kram!
