Ibland utsätts man för tillfällen i livet då allting ställs på sin spets. Sjukdomar är just sådant som får tankarna att snurra i huvudet och få de mest konstiga konsekvenser eftersom man inte alltid tänker helt kristallklart när huvudet grumlas av oklarheter och ovissheter.

Förra året fick jag helt plötsligt veta att jag bar på en lungsjukdom som heter sarkoidos. Än idag vet jag inte mycket om den (vill inte veta...), mer än att den finns i två varianter; en kronisk och en akut, och har man den kroniska varianten dör man en mycket plågsam död eftersom lungorna (i första hand, senare även andra organ) omvandlas till bindväv och därmed kan man inte andas. Efter att ha genomgått en himla massa prover och undersökningar var det inget som tydde på att jag hade den akuta fasen, utan man trodde först att jag hade den kroniska varianten. Att få det beskedet var som ett slag i magen. Jag vacklade ut från läkarmottagningen (världens finaste läkare på SÖS för övrigt) och kände att hela livet rasade samman. Jag fick dödsångest och panik när jag tänkte på att jag fortare än jag tänkt mig måste skiljas från min familj och framför allt mina barn! Dessutom att jag måste i princip kvävas till döds! Det var en fruktansvärd tid. Ett halvår senare fick jag göra nya undersökningar för att se vilket håll sjukdomen gick och jag gick med bankande hjärta och svettiga händer in på läkarens rum för att få dödsdomen. Dock kunde hon ge mig lugnande besked att det såg ut som jag hade den akuta fasen i alla fall, för det syntes inget på lungröntgenbilderna längre och mina blodprover var normala! Jag var så lättad och glad så jag hade kunnat kyssa hennes fötter i det läget.

Ett litet aber finns förstås. Jag ska på återbesök i höst bara för att se för säkerhets skull att det inte kommit tillbaka, så fram till dess lever jag trots allt i ovisshet. Först då blir jag helt friskförklarad.

Nu har dessutom min pappa blivit riktigt krasslig. Han har dåligt hjärta och har haft det länge, men han har ändå kunnat hålla igång skapligt för åldern (78 år). I vintras fick han en liten hjärtinfarkt och den tycks ha stjälpt honom över ända helt och hållet. Han har helt tappat alla krafter, han är mager och insjunken, likblek hud med blå läppar och blå naglar, och ser allmänt sjuklig ut. Mat orkar han knappt äta längre och minsta rörelse över golvet får honom att flåsa och bli andfådd. Han väntar på att få operera sin hjärtklaff som är förträngd, men både min syster och jag undrade om han för det första kommer att leva fram till operationen, och sedan ska han överleva själva ingreppet också vilket inte är "a piece of cake" när man är gammal och svag. Vi båda gick därifrån igår med känslan av att det kan ha varit sista gången vi såg honom i livet. Naturligtvis hoppas vi ju att det inte är så, men han var i så risigt skick så det var bedrövligt att se honom. Vi får bara ta en dag i taget nu och vänta.

Brukar läsa vimmelmammans blogg, och imponeras av hennes kampvilja trots sin cancerdiagnos. Blir så arg på den sjukdomen som tar så många människors liv.

I det här sammanhanget är man så tacksam över att sonens feber och hosta är bara just feber och hosta som kommer att gå över om några dagar.