Jag sitter på ett skenande expresståg som är på väg in i en betongvägg i rasande fart och jag vet inte hur jag ska stoppa det för att inte krascha. Jag är stressad som tusan, har hjärtklappning, hög puls, sover dåligt, mår dåligt, ingen kraft, ingen initiativförmåga, bryr mig inte om något, är likgiltig, gråter utan anledning ... Kort sagt; jag är på väg att rasa. Livet rusar på i 180 och jag kan inte hitta bromsen! Väggen kommer närmare och närmare och paniken börjar infinna sig. Till slut känner jag att det är för mycket även för mig. Jag är i vanliga fall en stark person som har klarat många kriser i mitt liv som skulle ha fått många andra att bli knäckta. Men även jag har en gräns, och nu är den gränsen nådd. Nu har det blivit för mycket för mig, jag orkar inte mer.

Jag beklagade mig lite på facebook igår, och mina underbara, fantastiska vänner kom med de mest fantastiska råd och stöttningar till mig. Bara det gjorde mig starkare. Några råd tog jag till mig direkt, och det var att rensa i min almanacka och fundera ut vad som är viktigast för mig. Just nu håller jag på att knäckas av studierna och då blir familjen lidande förstås. Därför gör jag en omprioritering och sätter familjen framför studierna. Det borde vara ett självklart val, men "fru duktig" vill ju gärna att studierna ska gå så bra som möjligt och att jag ska få bra betyg. Dumt! Oerhört dumt. Bryr sig en framtida arbetsgivare om ifall jag hade betyg E eller betyg A på en kurs? Troligtvis inte. De ser väl bara till om jag har min rättmätiga examen, inte de enstaka betygen. Varför håller jag på att jaga bra betyg då? Duktighetssyndromet flåsar mig i nacken och Luther sitter på axeln och hummar om jag känner att jag ska bara försöka klara godkänt och inte mer, så jag känner att jag måste prestera mer än nödvändigt.

Nu är det slut med det. Nu har jag stökat om lite i mitt liv de närmsta dagarna, och ska göra lite nödvändiga förändringar för att över huvud taget orka med mitt liv och framför allt mig själv. Har hållit på och rensat ogräs hela dagen idag och det var jättebra terapi. Jag fick så bra tid över till att fundera och komma fram till vissa beslut och nu känns det mycket bättre. Även om jag har en bra bit kvar ...

Idag sken solen, både på himlen och i mitt inre.