Vilken dag! En dag sprungen ur Helvetet själv! Och än är den inte slut.

Min far är ju (som jag skrivit tidigare) svårt sjuk i sin hjärtsvikt som är i slutstadiet. Han orkar knappt prata längre, han orkar inte äta, han har ramlat flera gånger och i helgen kunde han inte ens ta sig upp från golvet utan fick ringa på hemtjänsten att de skulle komma och hjälpa honom. Tack gode gud att han hade larm hemma! Idag sade han att han inte ens orkade gå själv till toa, så jag sade till honom att han fick trycka på larmet så de kommer och hjälper honom dit.

Igår fick han ju träffa en läkare eftersom han hade blivit så pass mycket sämre, men blev hemskickad med lite mer piller. Jag blev arg och försökte få tag i läkaren. Utan resultat förstås. Idag fick jag tag i en distriktsköterska som jag talade med ett bra tag. Sedan sökte jag läkaren igen. Utan resultat. Då ringde min svåger och blev förbannad på dem och då hände det saker minsann. Efter diverse strul och jag blev mer och mer förbannad så ringde herr doktorn äntligen till mig. Jag fick knappt en syl i vädret för han pratade hela tiden och lät mig knappt komma till tals. Jag blev mer och mer arg och till slut skällde jag bara på honom. Då började han lyssna. Men ansvaret låg inte hos honom. Nejdå, det bollade han vidare till sjukhuset i Östersund. Fick telefonnummer dit och försökte nå en kardiolog men det var döfött. Då ringde min svåger, och se han fick i alla fall prata med en sköterska på akuten. Så långt kom inte ens jag trots att jag bad om att få prata med någon. Här kan man börja diskutera könsdiskriminering, men det är inte det som är det relevanta här. Bara en intressant iakttagelse ...

Men hur som helst så bollades frågan tillbaka till läkaren på hälsocentralen igen, och då blev vi riktigt frustrerade. Till slut kom vi fram till att om ingen vill ta tag i att skicka honom till sjukhuset så får vi själva göra det. Sagt och gjort. Ambulans beställdes vid 16-tiden. Dock fick vi veta att det inte fanns någon ledig ambulans så det kunde dröja. Efter drygt 4 timmar kom så ambulansen och hämtade honom! I skrivande stund borde han vara framme på sjukan, så innan jag lägger mig ikväll så ska jag ringa dit och kolla vad de ska göra med honom.

Läkaren på hälsocentralen tyckte att det var onödigt att skicka honom till Östersund, "för vad kan de göra där, och dessutom kommer de bara att skicka hem honom eftersom det inte finns några vårdplatser"! Är det verkligen så illa att de skickar hem en 78-åring med terminal hjärtsvikt mitt i natten utan att ha gjort någonting, då kommer pressen att få veta det! Svågern har en kontakt på en tidning, och då minsann ska det bli åka av!

Är det här en sjukvård vi i Sverige ska vara stolta över? Att en svårt sjuk människa som  inte själv orkar stå upp och kämpa för sig själv ska bara lämnas åt sitt öde? Vad är det för människosyn som råder då kan man undra. Kanske man ska fundera på att byta jobb då om man inte bryr sig om att en gammal man ligger hemma och inte orkar ta hand som sig själv.

Det sägs ju att man ska vara frisk för att orka vara sjuk, och det stämmer ta mig sjutton på pricken. Vad hade hänt om det hade varit en människa som inte hade haft anhöriga som ringt och bråkat på alla instanser som vi har gjort idag? Hade den personen bara fått ligga hemma och dö? Drunkna i sina egna kroppsvätskor? Kvävas till döds? Är det en värdig död? Jag vet att pappa är mycket svårt sjuk och han inte har långt kvar. Men för det behöver man inte spela rysk roulette med hans liv. Han ska kunna få den värdighet som han som människa kräver att få. Han har jobbat och betalat skatt i hela sitt långa liv utan att kräva något tillbaka, ska han inte då få ha rätten att få det lugnt och stillsamt på slutet?

Men det är kanske den vård vi ska ha idag. Behandla patienterna undermåligt så dör de fortare och därmed har man gjort en besparing åt samhället. Var ligger människovärdet i detta undrar jag?

(To be continued ...)

Hade återigen en härlig dag på jobbet, och dessutom så kom dottern dit strax innan jag skulle sluta. Vi skulle tillsammans gå i Nacka Forums shoppingcenter en stund. Dels behövde hon klippa sig, och dels behövde hon en bok på engelska att läsa under sommaren. Så det fixade vi.

Det tråkiga var att hon har nu åkt härifrån. Hon ska åka med sin pappa till grekland och vara borta i dryga 2 v, sedan ska hon med en kompis upp till norrland i några dagar innan vi möts i norrland och jag äntligen får träffa henne igen efter nästan 3 veckor!! Buhuuuu... (Ok det är underbart för henne, och det är jag glad för. Men stackars mamma har det inte lika kul...) Jag vänjer mig aldrig vid att hon inte är här varannan vecka, och somrarna är ännu värre. Då  blir hon ju borta i flera veckor i stöten. Å andra sidan är hon ju med oss flera veckor sedan, men det blir så tomt utan henne. Det här är det jobbigaste med skilsmässan från hennes pappa, att jag går miste om halva hennes uppväxt! Men jag hade inget val.

Nu kommer det att kännas jobbigt i några dagar innan man "vänjer sig" vid tomheten igen ... Måtte dessa veckor gå FORT!!

Ibland blir det bara för mycket. Isak tjorvar och tjafsar och bråkar om det mesta som går att tjorva, tjafsa och bråka om. Och mer därtill ... (treårstrots in absurdum ... behöver jag säga mer?). Vissa dagar tar det stopp även för mig. Idag var en sådan dag. Jag var som en slumrande vulkan (pga andra händelser också), och till sist kom utbrottet! Med råge! Jag skrek, svor, kastade saker omkring mig och till slut satt jag bara på golvet och stortjöt. Isak blev nog alldeles chockad när jag satt och grinade på golvet för han blev alldeles tyst och satt stilla. Bara det var ju en bra sak ... ;)

Så var vi tvungna att gå i en affär (måste hjälpa dottern att hitta rätt bh) och då fick jag frispel på honom när han bara sprang runt. Folk måste tro att han är världens mest ouppfostrade unge och blänger på mig av och till. Då har jag bara lust att skrika i deras öron att de skulle själva få spendera en dag med honom så täpper det nog igen truten på dem! Han är energisk till tusen och han har ärvt pappas motstånd till att gå i affärer: dålig kombination. Därför blir han wild and crazy. Suck!

Efter det gick vi och fikade jag och barnen och sedan åkte Isak och jag lite tunnelbana ett tag (han älskar det). Så vi åkte från Farsta till Alvik och bytte tåg och åkte hem igen till Enskede. Tjohoo! *host host* Nu har han ätit middag och sitter och kollar film och äter lördagsgodis. Då är det lugnt och skönt... Ett tag... och jag får sitta och rannsaka mig själv och inse vilken dålig mamma jag är som skriker och svär åt mitt barn. :(

Imorgon ska bli en bättre dag.

Stanna upp i livet ibland,
njut av det du har omkring dig.
Använd alla sinnen.

Känn den varma sommarvinden blåsa i håret
och solen värma dig i ansiktet,
sjövattnet som svalkar ner dig
när det är varmt.

Lyssna på lövens rasslande
och fåglarnas sång,
barnens lek i lekparken
och vågornas rullande mot stranden.

Se på försommarens prakt
och ljuvliga färger,
det är som en tavla
med den rikaste palett.

Dra in alla dofter djupt ner i lungorna,
blommor och nyklippt gräs,
den friska doften i naturen
efter ett milt sommarregn.

Låt sommarens smaker fylla din gom,
jordgubbar och grädde,
glass och solmogna frukter,
sill och färskpotatis.

Stanna upp och lev i nuet.
Morgondagen vet vi inget om.
Låt inte stressen äta upp dig inombords
så du glömmer bort att uppleva
allt det vackra omkring dig.
Stanna upp och lev i nuet.

Jag stannar upp.
Drar ner luften i mina lungor
djupt, djupt ner.
Känner hur luften renar mitt blod
och min själ.
Försommarens friska doft
efter ett regn;
våt jord, blommor och
nyklippt gräs.
Allt detta drar jag ner i lungorna
och njuter.
Av att andas.
Att finnas till.
Att vara jag.
Att bara vara...

Ibland utsätts man för tillfällen i livet då allting ställs på sin spets. Sjukdomar är just sådant som får tankarna att snurra i huvudet och få de mest konstiga konsekvenser eftersom man inte alltid tänker helt kristallklart när huvudet grumlas av oklarheter och ovissheter.

Förra året fick jag helt plötsligt veta att jag bar på en lungsjukdom som heter sarkoidos. Än idag vet jag inte mycket om den (vill inte veta...), mer än att den finns i två varianter; en kronisk och en akut, och har man den kroniska varianten dör man en mycket plågsam död eftersom lungorna (i första hand, senare även andra organ) omvandlas till bindväv och därmed kan man inte andas. Efter att ha genomgått en himla massa prover och undersökningar var det inget som tydde på att jag hade den akuta fasen, utan man trodde först att jag hade den kroniska varianten. Att få det beskedet var som ett slag i magen. Jag vacklade ut från läkarmottagningen (världens finaste läkare på SÖS för övrigt) och kände att hela livet rasade samman. Jag fick dödsångest och panik när jag tänkte på att jag fortare än jag tänkt mig måste skiljas från min familj och framför allt mina barn! Dessutom att jag måste i princip kvävas till döds! Det var en fruktansvärd tid. Ett halvår senare fick jag göra nya undersökningar för att se vilket håll sjukdomen gick och jag gick med bankande hjärta och svettiga händer in på läkarens rum för att få dödsdomen. Dock kunde hon ge mig lugnande besked att det såg ut som jag hade den akuta fasen i alla fall, för det syntes inget på lungröntgenbilderna längre och mina blodprover var normala! Jag var så lättad och glad så jag hade kunnat kyssa hennes fötter i det läget.

Ett litet aber finns förstås. Jag ska på återbesök i höst bara för att se för säkerhets skull att det inte kommit tillbaka, så fram till dess lever jag trots allt i ovisshet. Först då blir jag helt friskförklarad.

Nu har dessutom min pappa blivit riktigt krasslig. Han har dåligt hjärta och har haft det länge, men han har ändå kunnat hålla igång skapligt för åldern (78 år). I vintras fick han en liten hjärtinfarkt och den tycks ha stjälpt honom över ända helt och hållet. Han har helt tappat alla krafter, han är mager och insjunken, likblek hud med blå läppar och blå naglar, och ser allmänt sjuklig ut. Mat orkar han knappt äta längre och minsta rörelse över golvet får honom att flåsa och bli andfådd. Han väntar på att få operera sin hjärtklaff som är förträngd, men både min syster och jag undrade om han för det första kommer att leva fram till operationen, och sedan ska han överleva själva ingreppet också vilket inte är "a piece of cake" när man är gammal och svag. Vi båda gick därifrån igår med känslan av att det kan ha varit sista gången vi såg honom i livet. Naturligtvis hoppas vi ju att det inte är så, men han var i så risigt skick så det var bedrövligt att se honom. Vi får bara ta en dag i taget nu och vänta.

Brukar läsa vimmelmammans blogg, och imponeras av hennes kampvilja trots sin cancerdiagnos. Blir så arg på den sjukdomen som tar så många människors liv.

I det här sammanhanget är man så tacksam över att sonens feber och hosta är bara just feber och hosta som kommer att gå över om några dagar.