Välkomna till min nya blogg!

http://ninassskrivarlya.blogspot.com

Adjö blogg.se och tack för den här tiden.

Idag är det ju midsommarafton. Nätternas natt, då man ska lägga sju sorters blommor under kudden och drömma om sin blivande. Det är också den längsta natten enligt tradition, även om det inte stämmer fullt ut. Sommarsolståndet var för några dagar sedan, så redan nu har det vänt och nätterna blir kortare dag för dag.

Sådärja. Nu är andra intervjun gjord. Det kändes ok. Fast lite knepigt var det att svara på frågor om "hur skulle du reagera/agera i den här klassrumssituationen", eftersom jag trots allt har ganska begränsade kunskaper och erfarenheter om lärande ... Men vi får se hur långt det räcker. Det var en till de skulle intervjua på måndag och därmed får jag besked i nästa vecka. Hejåhå. Bara att hålla tummarna!

Av många olika anledningar så håller jag på att skapa mig en ny blogg på blogspot igen. Man får säga vad man vill, men blogspot är enklare att jobba i, det går inte att förnekas. Även om jag tycker att jag lärt mig ganska bra att hålla på och redigera i html-koder och sånt här på blogg.se, men varför krångla när det finns enklare bloggar?! Förstår inte varför jag bytte bort blogspot mot blogg.se egentligen... Nåja. Snart är jag tillbaka där igen.

Jag återkommer när den är klar. :)

Nu ska jag börja göra mig i ordning för en andra intervju på skolan där jag kanske ska få jobba i höst. Egentligen är jag fortfarande jätteförkyld, men den här intervjun var så svår att få till så den kan jag inte skjuta på. Jag får väl spreja näsan ordentligt innan. ;)

Håll tummen för mig.

Måste ha lite nytt att läsa i sommar, trots att bokhyllorna svämmar över av olästa böcker. Men de här böckerna känner jag att jag är så sugen på att läsa så nu får jag ta och unna mig dem.

Den här har jag hört så mycket om, så den är jag nyfiken på. En svensk variant av Forrest Gump ...

En serie om en kvinna i medeltidens Stockholm! Nästan från den period jag skriver om, fast det här är femtio år senare. :) Dessutom gillar jag Catharina Ingelman-Sundbergs tidigare böcker som utspelar sig på vikingatiden, så nu är jag nyfiken på om hon kan skildra medeltiden lika bra som vikingatiden.

Hoppas man kan få lite skrivtips från den här boken som jag också beställde. :)

Men nu med en betydligt trevligare inriktning. Ringde imorse till Östersunds sjukhus och fick veta att farsan var inlagd på kardiologen (hjärtavdelning)! Ringde dit och fick tala med en sköterska som berättade att han får just precis den behandling som jag krävde att han behövde, och som läkaren på vårdcentralen INTE ansåg att han var i behov av! Det vill säga, han får behandling med vätskedrivande läkemedel intravenöst för att få ur sig överskottsvätskan som samlats i kroppen.
Därmed hävs ju den mest akuta fasen, och man kan reglera hans mediciner ordentligt nu när han ligger inne så han får en dos som är adekvat för honom. Dessutom har man tid att styra upp ordentligt så han får adekvat hjälp hemma när han kommer hem igen. Inte som det varit hittills då det mest verkar ha varit ett hafsverk från vårdcentralens sida. En vårdcentral som uppenbarligen har rykte om sig att inte vara så bra.

Vilket härmed har bevisats ...

Vilken dag! En dag sprungen ur Helvetet själv! Och än är den inte slut.

Min far är ju (som jag skrivit tidigare) svårt sjuk i sin hjärtsvikt som är i slutstadiet. Han orkar knappt prata längre, han orkar inte äta, han har ramlat flera gånger och i helgen kunde han inte ens ta sig upp från golvet utan fick ringa på hemtjänsten att de skulle komma och hjälpa honom. Tack gode gud att han hade larm hemma! Idag sade han att han inte ens orkade gå själv till toa, så jag sade till honom att han fick trycka på larmet så de kommer och hjälper honom dit.

Igår fick han ju träffa en läkare eftersom han hade blivit så pass mycket sämre, men blev hemskickad med lite mer piller. Jag blev arg och försökte få tag i läkaren. Utan resultat förstås. Idag fick jag tag i en distriktsköterska som jag talade med ett bra tag. Sedan sökte jag läkaren igen. Utan resultat. Då ringde min svåger och blev förbannad på dem och då hände det saker minsann. Efter diverse strul och jag blev mer och mer förbannad så ringde herr doktorn äntligen till mig. Jag fick knappt en syl i vädret för han pratade hela tiden och lät mig knappt komma till tals. Jag blev mer och mer arg och till slut skällde jag bara på honom. Då började han lyssna. Men ansvaret låg inte hos honom. Nejdå, det bollade han vidare till sjukhuset i Östersund. Fick telefonnummer dit och försökte nå en kardiolog men det var döfött. Då ringde min svåger, och se han fick i alla fall prata med en sköterska på akuten. Så långt kom inte ens jag trots att jag bad om att få prata med någon. Här kan man börja diskutera könsdiskriminering, men det är inte det som är det relevanta här. Bara en intressant iakttagelse ...

Men hur som helst så bollades frågan tillbaka till läkaren på hälsocentralen igen, och då blev vi riktigt frustrerade. Till slut kom vi fram till att om ingen vill ta tag i att skicka honom till sjukhuset så får vi själva göra det. Sagt och gjort. Ambulans beställdes vid 16-tiden. Dock fick vi veta att det inte fanns någon ledig ambulans så det kunde dröja. Efter drygt 4 timmar kom så ambulansen och hämtade honom! I skrivande stund borde han vara framme på sjukan, så innan jag lägger mig ikväll så ska jag ringa dit och kolla vad de ska göra med honom.

Läkaren på hälsocentralen tyckte att det var onödigt att skicka honom till Östersund, "för vad kan de göra där, och dessutom kommer de bara att skicka hem honom eftersom det inte finns några vårdplatser"! Är det verkligen så illa att de skickar hem en 78-åring med terminal hjärtsvikt mitt i natten utan att ha gjort någonting, då kommer pressen att få veta det! Svågern har en kontakt på en tidning, och då minsann ska det bli åka av!

Är det här en sjukvård vi i Sverige ska vara stolta över? Att en svårt sjuk människa som  inte själv orkar stå upp och kämpa för sig själv ska bara lämnas åt sitt öde? Vad är det för människosyn som råder då kan man undra. Kanske man ska fundera på att byta jobb då om man inte bryr sig om att en gammal man ligger hemma och inte orkar ta hand som sig själv.

Det sägs ju att man ska vara frisk för att orka vara sjuk, och det stämmer ta mig sjutton på pricken. Vad hade hänt om det hade varit en människa som inte hade haft anhöriga som ringt och bråkat på alla instanser som vi har gjort idag? Hade den personen bara fått ligga hemma och dö? Drunkna i sina egna kroppsvätskor? Kvävas till döds? Är det en värdig död? Jag vet att pappa är mycket svårt sjuk och han inte har långt kvar. Men för det behöver man inte spela rysk roulette med hans liv. Han ska kunna få den värdighet som han som människa kräver att få. Han har jobbat och betalat skatt i hela sitt långa liv utan att kräva något tillbaka, ska han inte då få ha rätten att få det lugnt och stillsamt på slutet?

Men det är kanske den vård vi ska ha idag. Behandla patienterna undermåligt så dör de fortare och därmed har man gjort en besparing åt samhället. Var ligger människovärdet i detta undrar jag?

(To be continued ...)

Vad hopplöst det är när man bor 45 mil från farsan och behöva hålla på och vårdplanera för honom. Har pratat med en distriktsköterska idag och hon berättade en massa saker som de har sett (som ändå går hem till honom dagligen) som varken jag eller min syster kände till. Han orkar ingenting och verkar inte ens orka ta sina mediciner som han ska. Nu ska sköterskan hjälpa till och dela dosett för honom och hemtjänsten ska hjälpa till och se till att han tar dem.  Då får man hoppas att han får i sig medicinerna som han ska åtminstone.

Dessutom är jag starkt kritisk till hur hans tillstånd har blivit skött (eller snarare misskött). Han var tydligen svullen om benen ända upp över knäna, och läkaren som han träffade igår skickade bara hem honom med lite mer mediciner istället för att skicka honom till sjukhuset så han får intravenös behandling! Vad är det för vård egentligen man bedriver där uppe? Byasmedsprincipen? Ättestupa?

Nu har vi börjat fundera på om han ens kan betala sin räkningar själv, så jag har ringt biståndshandläggaren för att få hjälp med hur man går till väga med det. Man måste väl ansöka om att bli sk god man för honom. Men hur? Har lämnat meddelande till henne att hon ska ringa upp mig, så vi får väl se.

Ja det är inte lätt att bli gammal i Sverige, och det är ännu svårare att vara anhörig.

Jag har gått och vaktat den lilla jäkeln i flera dagar nu för att slå till när den är tillräckligt röd och fin. Idag var dagen D och jag deklamerade för sonen att NU ska vi gå ut och plocka den där fina jordgubben ur landet och han sprang ivrigt före mig och tjöt av glädje.

MEN! Döm om min förvåning när jag kommer till jordgubbslandet och letar febrilt efter jordgubbseländet. Den finns inte där! Den är borta! Till slut hittar jag något som en gång har varit en jordgubbe, men nu ser ut som en klick ful jordgubbssylt på en kvist. En fågelj*vel har varit före mig och norpat MIN jordgubbe! MIN! Gaaaahhh!! Sonen blev ledsen och ville ha en annan jordgubbe. Som tur var hittade jag en till gubbe som var nästan klar och gav den till honom. Eftersom den inte var helt röd så var den fortfarande lite sur, och han gillar inte surt. Mamma offrade sig villigt att ta den där sista kladdiga biten av gubben (alltså jordgubben, inget annat). Jag njöt. Men f*n ta den fågelj*vel som tog min fina jordgubbe! Nu ska näten upp! Sådetså. Försök sen att ta mina jordisar era fula fågelskrällen! HA!

Dessvärre inte mina gubbar (fick inte till någon bild på dem), men hittade en frestande bild på google. :)

Sitter och försöker få till ett bra följebrev. Det är så otroligt svårt eftersom man läser vissa som säger att det inte är så viktigt, att manuset istället ska få tala för sig själv. Men ibland så läser man att följebrevet är jätteviktigt, för det ger en chans att visa upp sig och få sälja in sitt manus till den som läser det på förlaget.

Nu har jag två alternativ till följebrev. Ett som jag hade förra vändan när jag skickade manuset till de stora drakarna på marknaden (och blev refuserad ...), där jag är lite mer formell. Det andra är ett följebrev med lite mer humor som kanske skiljer sig lite från mängden hoppas jag. Läste någonstans att det är det som är viktigt, att följebrevet sticker ut lite och gör dem nyfikna. Då har man en större chans att få manuset läst ordentligt. Det satsar jag på den här gången. Tror jag ... Usch vad svårt att veta hur man ska göra. Formell ... humor ... formell ... humor ... ?

Vilket följebrev skulle ni ta?

Återigen en dag med svängningar likt en berg- och dalbana. Det började bra. Vi var i Sickla och hämtade ut vårt nyinköpta soffbord (bild kommer, orkar inte fota och lägga ut nu), sedan åkte jag till en fd kollega och köpte en underbar cykel! En svart Kronan damcykel med 3 växlar och en klassisk dynamo till lyset! :D Lovely! Problemet var att när vi skulle ta den på cykelstället till bilen så gick det inte. Av någon anledning så gick det inte att sätta fast, så vi kunde inte få hem den med bil! Det var bara för mig att sätta mig och trampa hem. :) Nåja, då fick jag testköra den. Imorgon kommer jag att ha århundradets träningsvärk i benen eftersom det är många, långa uppförsbackar och jag är otränad. Ingen bra kombination! Men hem kom jag till slut.

Vilket bröllop! Oooo vad vacker hon är vår kronprinsessa! Vilken klänning! Så vacker i sin enkelhet. Naturligtvis började jag lipa under bröllopsakten. Dels så är det så vackert med bröllop, sedan är det så härligt med äkta kärlek som bara strålar ur ögonen på de nygifta och så naturligtvis så tänker jag på mitt eget bröllop för fem år sedan. FEM ÅR SEDAN! Himmel vad tiden går!

Bröllop är bland det finaste och mest känslosamma saker jag vet. Inget berör mig mer (nåja förutom barnen då) än en vacker brud och stilig brudgum som lovar varandra sin trohet. Då sprutar tårarna. Jämt. Utan undantag.

Maken fyller 40 (nej jag menar 29...) i höst och då hade vi tänkt att åka bort från allt ståhej. Nu håller vi på att kolla på resor och inser att det blir inte så långt som vi först hade tänkt. Avståndsmässigt alltså. Vi skulle förstås vilja åka till Thailand, men det blir för dyrt för oss fyra, när vi är så pass sent ute. Istället börjar vi kolla på Kanarieöarna. Det är väl det man har råd med. ;) Det viktigaste är att det är varmt och skönt där så man kan sola och bada. Bara njuta och ha det skönt. Det är det vi vill just nu... Kan det inte bli november snart ...